Därför är jag vänsterpartist
Jag tror på arbetet, som garant för välfärden, som garant för sammanhållningen och som garant för att vi alla tillsammans ska kunna leva ett bra liv som vi är nöjda med och med en levnadsstandard som vi är nöjda med.
Jag tror på arbetet, som garant för välfärden, som garant för sammanhållningen och som garant för att vi alla tillsammans ska kunna leva ett bra liv som vi är nöjda med och med en levnadsstandard som vi är nöjda med. Jag tror på kulturen som en samhällsnytta, det måste finnas något att smörja själen med också. Jag tror på ungdomen och dess förmåga att förändra. Och jag tror att ungdomar måste släppas in i det politiska arbetet.
När jag började engagera mig politiskt så var det inom och utanför grupper som ligger betydligt längre ut på vänsterskalan. Det var en i allra högsta grad sammanbiten femtonåring som delade ut flygbladen då. Jag var ständigt beredd till attack. När jag gick in i Ung Vänster började mitt politiska engagemang och den väg jag slog in på att präglas av leenden. Människor som tyckte att det var bra att ungdomar engagerade sig politiskt.
Min första demonstration var när Bodalsgården skulle läggas ner. Vi samlades, en grupp på kanske tjugo personer som gick upp till kommunfullmäktige för att säga stopp. Det var vid det laget ingen som lyssnade på oss. Men jag hade bestämt mig, dit ska jag, och jag ska lyssna. Aldrig att jag, likt den dåvarande kommunfullmäktigeordföranden, ska skälla ut ungdomar som kommer till ett fullmäktigemöte för att de vill påverka. Vid det laget, med tjugo människor under 18 års ålder i kommunfullmäktiges sal så var det nog den absolut lägsta snittåldern denna sal någonsin skådat. Möjligen kände vissa av de förtroendevalda politikerna hotade av detta.
Det är inte undra på att Ung Vänster är Sveriges största ungdomsförbund till medlemsantalet. Vänsterpartiet och Ung Vänster har alltid engagerat ungdomar. Och detta är på grund av att vi vill släppa in dem i politiken. Detta är en vilja som uppenbarligen inte finns i alla partier. Visst finns det ungdomspolitiker i andra partier, visst är det hedervärt att Anton Abele kandiderar till riksdagen för Moderaterna. Men han har hoppat över de viktiga, grunden för politiken. De lokala frågorna.
I Vänsterpartiet vet vi att politik inte handlar om kometkarriärer. Politik handlar om att förändra. När Vänsterpartiet i Lidingö går ut och säger att kommunen måste tänka till innan man gör upphandlingar som innebär lönesänkningar för sopåkarna, när vi går ut och kräver en egen lokal för musikskolan eller när vi verkar för en förbättrad kvalitet på skolmaten, vilken vi ser som den tredje grundpelaren i en bra undervisning (utöver undervisningens kvalitet och arbetsmiljön) så är detta politik. Och vi börjar på en mycket grundläggande nivå. Vi börjar med att förverkliga våra visioner av ett Sverige där alla är välkomna och där demokratin också är ekonomisk demokrati. Vi börjar i Lidingö, andra börjar på andra håll i Stockholm och runt om i Sverige. Tillsammans bygger vi en partiapparat för demokrati, jämställdhet och solidaritet.
Som det ser ut idag så arbetar jag politiskt inom Lidingö Stad genom att sitta i styrelsen för Vänsterpartiet Lidingö, jag sitter i Vänsterpartiet Storstockholms Kulturpolitiska Utskott och jag sitter i styrelsen för Ung Vänster Östermalm-Lidingö-Vaxholm. Jag är helt öppen med att jag ställer upp i valet till kommunfullmäktige i valet 2010. Men jag är också helt öppen med att mina hjärtefrågor finns inom Kultur och Fritidsnämnden (KuFri). Jag är idag Kultur- och ungdomspolitisk talesperson för Vänsterpartiet i Lidingö. Det är de frågorna som rör mina jämnåriga vänner. Det handlar om fritidsgårdarna, skolan, billiga och bra hyresrätter som gör att unga har råd att bo kvar i Lidingö och det handlar om musikskolan. Jag tänker inte engagera mig nämnvärt i exempelvis fackliga frågor, detta överlåter jag åt stjärnskott inom mitt parti som exempelvis Birgitta Ehlin. Jag engagerar mig i de frågor som rör mig och som rör ungdomar. Ungdomar har idag en minimal representation i kummunpolitiken, trots att den så uppenbart påverkar våran vardag. Förra valet blev det en enorm smäll när Vänsterpartiet lanserade Ida Luther Näsholm och Miljöpartiet sin kandidat Pontus Magnusson Jansson till fullmäktige. Att det blev en sådan fascination för dessa kandidater berodde på att de var under trettio år. Det är skrämmande att människor blev så överraskade. Det är en sådan sak jag vill vara med om att ändra på.