Tidigare i veckan (23:e sept) visade Uppdrag granskning andra delen av sitt reportage om de så kallade EU-migranterna (människor som lever under fattigdomsgränsen men är unionsmedborgare). Man kunde bland annat se hur de ockuperade sommarstugor och markfastigheter för att de saknade någon annanstans att bo under sin (tillfälliga?) vistelse i Sverige. En horribel situation naturligtvis, både för fastighetsägaren och de bostadslösa migranterna. Just detta problem visar sig svår att komma åt med svensk lagstiftning bland annat då kronofogden behöver korrekta personnummer på samtliga inblandade för att kunna genomföra avhysning och handräckning, något fastighetsägaren eller bostadsinnehavaren normalt saknar när okända människor ockuperar sommarstugan. Socialtjänsten och migrationsverket har även den EU-rättsliga lagstiftningen eller den så kallade tremånadersregeln att förhålla sig till. Regeln innebär att unionsmedborgare får uppehålla sig i annat unionsland för att turista eller söka jobb upp till tre månader utan särskilt uppehållstillstånd om denne kan försörja sig själv under denna den. Det är alltså inte tillåtet att belasta socialtjänst och liknande under sin tid som turist/tillfällig besökare. Uppdrag granskning har i föregående avsnitt tagit upp en möjlig orsak till de falska förespeglingar fattiga eller bostadslösa unionsmedborgare har om att Sverige ska kunna lösa deras problem och erbjuda dem bostad och jobb; de juridiska felbedömningar Göteborgs stad gjorde avseende de åtta familjer som faktiskt fick lägenhet och försörjningsstöd precis i början innan man satt sig in i problematiken med den fria rörligheten.

 

Orsaken till att situationen inte kan lösas med svensk lagstiftning är också att den i grunden är ett unionsproblem. Detta var också vad en del av oss som var kritiska till EU-projektet från början varnade för: det kommer inte att fungera i praktiken och i större skala. EU-projektet med fri rörlighet för människor, kapital och arbetskraft hade kanske inte varit en särskilt bra idé ens om det hade fungerat som man tänkt sig. Man kan nu konstatera att EU-projektet inte ens fungerar så ”väl” som det var tänkt, vilket möjligen är en ännu sämre idé. Förutom problemet med lönedumpning inom bland annat byggbranschen (minns ”go home”-reaktionen) så står vi nu inför det som då lite cyniskt kallades social turism i allt större skala samtidigt som vi saknar alla juridiska eller inhemska politiska verktyg för att lösa detta. Lösningen kan aldrig vara borgerlig välgörenhet där vi delar ut mat eller duschmöjlheter på torget och understödjer en tiggerikultur eller ett låtsas-välfärdssystem byggt på tacksamhet och privata bidrag. Tvärtom. Om våra länder ska ha ett unionssamarbete (EU) så måste detta vara på lika villkor mellan länderna, och unionsinvånare från olika länder måste befinna sig på samma socioekonomiska nivå för att den fria rörligheten ska fungera som den är tänkt. För att den inte ska innebära lönedumpning, tillbakagång av arbetstagares rättigheter och social turism. Här måste länder som Sverige och övriga liknande unionsmedlemmar ställa krav på att alla berörda länder löser sina fattigdomsproblem nationellt; genom social reform, annan resursfördelning/höjda skatter, bättre nationalekonomisk organisering eller vad som nu krävs i respektive land. Att skicka runt fattiga/utsatta människor mellan olika länder baserat på uppehållstillstånd under tre månader i respektive land är ingen hållbar lösning. Problemet måste lösas mer långsiktigt än så.

 

Det är inte heller rasbiologiska idéer, fobi för vissa kulturer eller främlingsfientlighet som ligger bakom ställningstaganden om att Sverige ”inte kan hjälpa” i någon större utsträckning, utan en enkel nationalekonomisk beräkning. Om man tar Rumänien som exempel så är det ett land med omkring 20 miljoner invånare. Ungefär 2 miljoner eller 10 procent av befolkningen beräknas leva under fattigdomsgränsen. Halva landets befolkning lever i så kallad materiell fattigdom. Det är mellan 2 och 10 miljoner människor som kan tänkas vilja söka sig till andra trevligare unionsländer för att få ett bättre liv. Ska dessa fördelas mellan Stockholm, Göteborg och Malmö? Vad tänker man sig händer med Rumäniens framtid om alla som kan och för tillfället behöver tar sig därifrån? Var det tanken med den fria rörligheten?

 

Inkomstskatten i Rumänien ligger kring 16 procent vilket betyder att de som kan bidra till samhället inte gör det, i vart fall inte ekonomiskt eller för att utrota fattigdomen. Socialt bistånd ges idag med omkring 10 procent av tidigare inkomst vilket betyder att den som tidigare haft en vanlig rumänsk lön på 5000 SEK får omkring 500 SEK att leva på varje månad vid arbetslöshet. Är det det bästa vi som unionskollegor kan kräva av Rumäniens makthavare i deras ansvar över fattigdom, social turism och lönedumpning? Är det Rumäniens recept på samarbete och lojalitet inom unionen EU?

Uppdaterades: 27 sep 2015