Vänsterpartiet Lidingö vill önska alla medlemmar, sympatisörer och andra intressenter en god jul och ett gott nytt år! Vi hörs och ses igen i januari.
Våra månadsmöten under 2016 kommer att äga rum kl 18 torsdagar före kommunfullmäktiges sammanträden (som alltid är på måndagar), dvs
21 januari, 18 februari, 17 mars, 21 april, 26 maj, 16 juni, (25 aug), 22 sept, 20 okt, 24 nov och 15 dec.
Mötena hålls på olika platser på ön beroende på vilka ärenden vi ska behandla och hur många vi blir – hör därför gärna av dig till någon av våra kontaktpersoner (se Kontakt) när du vill besöka oss, om du inte redan finns med på vår adresslista!
(Detalj ur foto från föreningens julfika – lussekatter, glögg och pepparkakor samsas med politiska dokument!)
Nedan finner du en länk till vårt budgetförslag för 2016. Vi har denna gång valt att göra en temabudget där fokus ligger på barn och unga och deras behov. Förra gången vi tog fram en temabudget var vårt huvudfokus feminism (jämställdhet) och utsatta kvinnor. Ladda gärna ner dokumentet och läs om hur Lidingö skulle se ut om Vänsterpartiet hade makten!
Så hände det i Stockholms tingsrätt igen. Jag har ju tidigare, utifrån mina egna erfarenheter som nämndeman (förtroendevald domare), skrivit en artikel om hur både nämndemän och juristdomare dömer efter fördomar hur vi inte är lika inför lagen i vår lokala domstol Stockholms tingsrätt och hade helst sluppit skriva om det igen. Naivt måste jag erkänna att jag är lite förvånad över problemets omfattning och över att återigen stöta på så uppenbart olämpliga juristdomare i rätten.
Rättens ordförande, en tillförordnad (pensionerad?) rådman meddelar högt under överläggningen efter förmiddagens förhandling att för honom räcker det (för en fällande dom?) att den tilltalade frivilligt umgåtts med en människa ur släkten Xxxxxxx under dagen för det påstådda brottet. ”För det vet ju alla vad människor med det efternamnet sysslar med.” När jag påpekar olämpligheten i att föra den här typen av resonemang i rätten hävdar han med en 4-årings indignation att det ”visst har relevans för målet”. Han fortsätter högljutt sitt resonemang även sedan målet ropats på och den tilltalade och häktesvakter mfl släpps in i salen och hör vad han säger. På tal om objektiva avgöranden alltså.
Behöver det sägas att han då redan försökt ropa på målet minst tre gånger för att avkunna en egen dom utan att först höra hur övriga domare vill rösta eller förklara hur han själv kommit fram till sitt (eget) avgörande och bara ytterst, ytterst motvilligt under protest samt först vid upprepade påtryckningar delat med sig av fakta i målet till övriga domare? Men det är klart, om man frångår hela omedelbarhetsprincipen och hittar på domen själv i hissen på väg ner till salen så behöver man inte bekymra sig om oväsentligheter som fakta i målet eller att gå igenom dessa med sina kollegor. Det räcker att bläddra i pappren och hitta ett efternamn man inte gillar för att komma fram till ett avgörande.
I onsdags var vi ett par stycken från styrelsen som besökte ett seminarium i Haninge kulturhus om bostadsbygge. Arrangörer var ABF Södertörn, Vänsterpartiet Haninge och Socialdemokraterna i Haninge. Bland annat diskuterades hur man kan bygga bort den bostadsbrist som råder i Stockholm och andra större städer och hur man kan bygga billigt för unga och andra låginkomsttagare. En möjlig lösning som togs upp var att i större utsträckning söka och bevilja dispens från dagens byggnormer för att kunna bygga snabbt med något lägre standard, t ex på tillfälliga bygglov om 15 år för modulhus med begränsad besittningsrätt om 4 år (se t ex Snabba hus). En annan väg är att göra så som Göteborgs stad har gjort när man med hjälp av markanvisningstävlingar pressat sluthyran till de boende genom att erbjuda markanvisning och exploateringsavtal till den byggare som kunnat lämna den lägsta hyran. Enkelt kan tyckas. Som exempel nämndes Frihamnsprojektet och området på Guldmyntsgatan där man lyckas bygga bostäder med en hyra på 3000 kr respektive 5000 kr i månaden för ettor på 36kvm respektive tvåor på 60kvm helt enligt dagens byggnormer. En tredje möjlighet är att finansiera billiga hyresrätter genom att sälja dyra bostadsrätter i samma område och samtidigt motverka segregation, alternativt att blanda dyra och billiga hyresrätter i samma byggnad eller bostadsområde. Det går alltså om man vill och har rätt ambition.
Man konstaterade också att intresset för att bygga hyresrätter för bredare grupper (även höginkomsttagare alltså) tycks växa. Främst då det är lönsamt att äga hyreshus, också för kommuner… 🙂
Det är (vi) politiker som måste tillgodose rätten till bostad, och om den politiska viljan att bygga bra och att bygga billigt för låginkomsttagare och unga så finns de tekniska lösningarna tillgängliga på marknaden. Främst handlar det om att bedriva en aktiv markpolitik, dvs att kommunen måste äga mark för att ha makten att välja och styra exploatörer (byggare) och ställa krav på vad som byggs och till vilken hyra. Byggandet måste utgå från bostadsförsörjningen och kommuninvånarnas behov, inte byggherrarnas.
Återstår att se vad som händer i vår kommun och vad majoriten beslutar att göra med Lidingöhem AB och bolagets fastigheter. Viktigt dock att komma ihåg att det är möjligt att bygga bort bostadsbristen, om man vill.
Lösningen är inte, som Mats Odell verkar föreslå i citatet ovan, att alla föräldrar ska köpa bostadsrätter till sina barn. Även han borde ha förstått att det inte är en genomförbar modell…
Nu pågår arbetet med att ta fram stadens budget för 2016. Vi tar gärna emot förslag och synpunkter på vad Vänsterpartiets budgetförslag bör innehålla. Skicka ett mejl med dina idéer till någon av våra kontaktpersoner (se Kontakt) så tar vi upp dessa för diskussion!
Tidigare i veckan (23:e sept) visade Uppdrag granskning andra delen av sitt reportage om de så kallade EU-migranterna (människor som lever under fattigdomsgränsen men är unionsmedborgare). Man kunde bland annat se hur de ockuperade sommarstugor och markfastigheter för att de saknade någon annanstans att bo under sin (tillfälliga?) vistelse i Sverige. En horribel situation naturligtvis, både för fastighetsägaren och de bostadslösa migranterna. Just detta problem visar sig svår att komma åt med svensk lagstiftning bland annat då kronofogden behöver korrekta personnummer på samtliga inblandade för att kunna genomföra avhysning och handräckning, något fastighetsägaren eller bostadsinnehavaren normalt saknar när okända människor ockuperar sommarstugan. Socialtjänsten och migrationsverket har även den EU-rättsliga lagstiftningen eller den så kallade tremånadersregeln att förhålla sig till. Regeln innebär att unionsmedborgare får uppehålla sig i annat unionsland för att turista eller söka jobb upp till tre månader utan särskilt uppehållstillstånd om denne kan försörja sig själv under denna den. Det är alltså inte tillåtet att belasta socialtjänst och liknande under sin tid som turist/tillfällig besökare. Uppdrag granskning har i föregående avsnitt tagit upp en möjlig orsak till de falska förespeglingar fattiga eller bostadslösa unionsmedborgare har om att Sverige ska kunna lösa deras problem och erbjuda dem bostad och jobb; de juridiska felbedömningar Göteborgs stad gjorde avseende de åtta familjer som faktiskt fick lägenhet och försörjningsstöd precis i början innan man satt sig in i problematiken med den fria rörligheten.
Orsaken till att situationen inte kan lösas med svensk lagstiftning är också att den i grunden är ett unionsproblem. Detta var också vad en del av oss som var kritiska till EU-projektet från början varnade för: det kommer inte att fungera i praktiken och i större skala. EU-projektet med fri rörlighet för människor, kapital och arbetskraft hade kanske inte varit en särskilt bra idé ens om det hade fungerat som man tänkt sig. Man kan nu konstatera att EU-projektet inte ens fungerar så ”väl” som det var tänkt, vilket möjligen är en ännu sämre idé. Förutom problemet med lönedumpning inom bland annat byggbranschen (minns ”go home”-reaktionen) så står vi nu inför det som då lite cyniskt kallades social turism i allt större skala samtidigt som vi saknar alla juridiska eller inhemska politiska verktyg för att lösa detta. Lösningen kan aldrig vara borgerlig välgörenhet där vi delar ut mat eller duschmöjlheter på torget och understödjer en tiggerikultur eller ett låtsas-välfärdssystem byggt på tacksamhet och privata bidrag. Tvärtom. Om våra länder ska ha ett unionssamarbete (EU) så måste detta vara på lika villkor mellan länderna, och unionsinvånare från olika länder måste befinna sig på samma socioekonomiska nivå för att den fria rörligheten ska fungera som den är tänkt. För att den inte ska innebära lönedumpning, tillbakagång av arbetstagares rättigheter och social turism. Här måste länder som Sverige och övriga liknande unionsmedlemmar ställa krav på att alla berörda länder löser sina fattigdomsproblem nationellt; genom social reform, annan resursfördelning/höjda skatter, bättre nationalekonomisk organisering eller vad som nu krävs i respektive land. Att skicka runt fattiga/utsatta människor mellan olika länder baserat på uppehållstillstånd under tre månader i respektive land är ingen hållbar lösning. Problemet måste lösas mer långsiktigt än så.
Det är inte heller rasbiologiska idéer, fobi för vissa kulturer eller främlingsfientlighet som ligger bakom ställningstaganden om att Sverige ”inte kan hjälpa” i någon större utsträckning, utan en enkel nationalekonomisk beräkning. Om man tar Rumänien som exempel så är det ett land med omkring 20 miljoner invånare. Ungefär 2 miljoner eller 10 procent av befolkningen beräknas leva under fattigdomsgränsen. Halva landets befolkning lever i så kallad materiell fattigdom. Det är mellan 2 och 10 miljoner människor som kan tänkas vilja söka sig till andra trevligare unionsländer för att få ett bättre liv. Ska dessa fördelas mellan Stockholm, Göteborg och Malmö? Vad tänker man sig händer med Rumäniens framtid om alla som kan och för tillfället behöver tar sig därifrån? Var det tanken med den fria rörligheten?
Inkomstskatten i Rumänien ligger kring 16 procent vilket betyder att de som kan bidra till samhället inte gör det, i vart fall inte ekonomiskt eller för att utrota fattigdomen. Socialt bistånd ges idag med omkring 10 procent av tidigare inkomst vilket betyder att den som tidigare haft en vanlig rumänsk lön på 5000 SEK får omkring 500 SEK att leva på varje månad vid arbetslöshet. Är det det bästa vi som unionskollegor kan kräva av Rumäniens makthavare i deras ansvar över fattigdom, social turism och lönedumpning? Är det Rumäniens recept på samarbete och lojalitet inom unionen EU?
Som en av föreningens medlemmar sa när duggregnet började falla från himlen; man jobbar bättre i motvind! 1 maj blev mulet men kamratligt. Vi var flera från föreningen som deltog i ”firandet”, eller kampen, om man vill.
Förberedelser och tal på Medborgarplatsen.
Strax efter avmarsch. Kulturvänsterns sektion i tåget. En av de boende på Folkungagatan markerade sitt deltagande genom att hänga ut ett rött tyg i fönstret.
På väg ner mot Slussen.
”Var ska vi bo? Där ska vi bo! Ockupera slottets 800 rum!” Traditionella slagord och ramsor hördes från ungdomsförbundets sektion när tåget var i höjd med Stockholms slott.
Blåsorkestern avslutade utanför Handelsbanken. Även här hördes klassiska ramsor rimmade på bankens namn.
Att få försörja sig själv, genom ett legalt arbete med en lön som går att leva på, ska vara en rättighet för alla vuxna människor. Vi är ett av få partier som på allvar står upp för den rätten då nästan all annan politik eller nationalekonomisk struktur bygger på att en del av oss ska vara arbetslösa längst ner i pyramiden och kunna pressa löner och produktionskostnader neråt, i storkapitalets tjänst. Det är inte ekonomisk tillväxt som bygger ett samhälle utan människovärde och välfärd, och det är inte den s k tillväxten i sig som bygger välfärd utan sättet att fördela resurserna. Framförallt; vinster i välfärden, utbetalningar från skattebetalarna till utländska riskkapitalister, skapar ingen välfärd för oss här.
Gå med oss i årets 1 maj-demonstration och ta ställning, stå upp för rätten till arbete och för den svenska välfärdsmodellen! Bara tillsammans kan vi ställa krav.
Igår, söndagen den 22 mars, hade Vänsterpartiet Lidingö årsmöte. Årsmötet valde en ny styrelse enligt nedan:
Ida Luther Näsholm (ordf. omval)
Sven Erik Wånell (kassör, omval)
Helene Gate (omval)
Olaf Koort (nyval)
Percy Andersson (1:a supp. omval)
Lasse Månsson (2:a supp. nyval)
– Vi har fått in ett par nya ledamöter i styrelsen, vilket är jätteroligt, säger Ida Luther Näsholm. Det är även en god sammansättning avseende kön, ålder och kompetens i olika sakfrågor vilket känns viktigt.
Årsmötet beslutade även att ett centralt arbetsområde under verksamhetsåret blir frågan om Lidingöhem AB.
– Det vore katastrofalt om kommunen sålde ut hela det allmännyttiga bostadsbeståndet så detta måste vi arbeta hårt för att förhindra, fortsätter Ida Luther Näsholm. Var ska de människor som omfattas av social förtur bo om kommunen saknar egna bostäder, och vad händer med dem som idag bor i Lidingöhems hus, vem tar över ägandet efter kommunen? Det vet vi inte idag vilket skapar en stor osäkerhet även vad gäller de befintliga hyresgästernas situation.
En hälsning från alla oss som deltog i årets 8:e mars-demonstration, till alla er våldtäktsmän, hustrumisshandlare, sexköpare, sexister, kvinnodiskriminerare och andra äckel som står i vägen för kvinnors frihet; vi var många. Vi var många som stod upp för kvinnors rättigheter i Sverige och i resten av världen, som stod upp för lika lön för lika arbete, för rätten till våra kroppar och vår sexualitet, för rätten att själv bestämma vem eller vilka vi vill ha sex med, för lika och delad föräldraledighet oberoende av fysiskt kön, för rätten att kunna gå genom vår stad på natten utan att bli angripna av kvinnohatare, för rätten att slippa bli bortgifta, könsstympade, kidnappade eller bortförda på grund av religiöst förtryck eller sedvänja. Vi var många som stod upp mot mäns sexualiserade våld och mot de hatbrott kvinnor utsätts för varje dag enbart på grund av sitt kön, i Sverige och i resten av världen, mot allt det som håller oss tillbaka och tar ifrån oss rätten till ett jämställt samhälle där män och kvinnor är lika mycket värda och har samma makt i samhället och över sina egna liv. Just den 8:e mars var vi många fler än ni ute på stan.
En av talarna påminde om något viktigt; vi förtjänar också fågelkvitter. Vi ska inte behöva gömma oss bakom hög musik i stora hörlurar på promenaden, när vi går hem från arbetet eller i skolans korridorer bara för att slippa höra det sexistsvinen ropar efter oss som står upp för våra rättigheter och står upp för det som är rätt. Vi borde inte behöva använda våld för att försvara oss eller vara beväpnade. Vi borde inte behöva gå i tråkiga demonstrationståg eller organisera oss för en bättre värld. Men tills dess –
