I onsdags var vi ett par stycken från styrelsen som besökte ett seminarium i Haninge kulturhus om bostadsbygge. Arrangörer var ABF Södertörn, Vänsterpartiet Haninge och Socialdemokraterna i Haninge. Bland annat diskuterades hur man kan bygga bort den bostadsbrist som råder i Stockholm och andra större städer och hur man kan bygga billigt för unga och andra låginkomsttagare. En möjlig lösning som togs upp var att i större utsträckning söka och bevilja dispens från dagens byggnormer för att kunna bygga snabbt med något lägre standard, t ex på tillfälliga bygglov om 15 år för modulhus med begränsad besittningsrätt om 4 år (se t ex Snabba hus). En annan väg är att göra så som Göteborgs stad har gjort när man med hjälp av markanvisningstävlingar pressat sluthyran till de boende genom att erbjuda markanvisning och exploateringsavtal till den byggare som kunnat lämna den lägsta hyran. Enkelt kan tyckas. Som exempel nämndes Frihamnsprojektet och området på Guldmyntsgatan där man lyckas bygga bostäder med en hyra på 3000 kr respektive 5000 kr i månaden för ettor på 36kvm respektive tvåor på 60kvm helt enligt dagens byggnormer. En tredje möjlighet är att finansiera billiga hyresrätter genom att sälja dyra bostadsrätter i samma område och samtidigt motverka segregation, alternativt att blanda dyra och billiga hyresrätter i samma byggnad eller bostadsområde. Det går alltså om man vill och har rätt ambition.

Man konstaterade också att intresset för att bygga hyresrätter för bredare grupper (även höginkomsttagare alltså) tycks växa.  Främst då det är lönsamt att äga hyreshus, också för kommuner… 🙂

Det är (vi) politiker som måste tillgodose rätten till bostad, och om den politiska viljan att bygga bra och att bygga billigt för låginkomsttagare och unga så finns de tekniska lösningarna tillgängliga på marknaden. Främst handlar det om att bedriva en aktiv markpolitik, dvs att kommunen måste äga mark för att ha makten att välja och styra exploatörer (byggare) och ställa krav på vad som byggs och till vilken hyra. Byggandet måste utgå från bostadsförsörjningen och kommuninvånarnas behov, inte byggherrarnas.

Återstår att se vad som händer i vår kommun och vad majoriten beslutar att göra med Lidingöhem AB och bolagets fastigheter. Viktigt dock att komma ihåg att det är möjligt att bygga bort bostadsbristen, om man vill.

Lösningen är inte, som Mats Odell verkar föreslå i citatet ovan, att alla föräldrar ska köpa bostadsrätter till sina barn. Även han borde ha förstått att det inte är en genomförbar modell…

Nu pågår arbetet med att ta fram stadens budget för 2016. Vi tar gärna emot förslag och synpunkter på vad Vänsterpartiets budgetförslag bör innehålla. Skicka ett mejl med dina idéer till någon av våra kontaktpersoner (se Kontakt) så tar vi upp dessa för diskussion!

Tidigare i veckan (23:e sept) visade Uppdrag granskning andra delen av sitt reportage om de så kallade EU-migranterna (människor som lever under fattigdomsgränsen men är unionsmedborgare). Man kunde bland annat se hur de ockuperade sommarstugor och markfastigheter för att de saknade någon annanstans att bo under sin (tillfälliga?) vistelse i Sverige. En horribel situation naturligtvis, både för fastighetsägaren och de bostadslösa migranterna. Just detta problem visar sig svår att komma åt med svensk lagstiftning bland annat då kronofogden behöver korrekta personnummer på samtliga inblandade för att kunna genomföra avhysning och handräckning, något fastighetsägaren eller bostadsinnehavaren normalt saknar när okända människor ockuperar sommarstugan. Socialtjänsten och migrationsverket har även den EU-rättsliga lagstiftningen eller den så kallade tremånadersregeln att förhålla sig till. Regeln innebär att unionsmedborgare får uppehålla sig i annat unionsland för att turista eller söka jobb upp till tre månader utan särskilt uppehållstillstånd om denne kan försörja sig själv under denna den. Det är alltså inte tillåtet att belasta socialtjänst och liknande under sin tid som turist/tillfällig besökare. Uppdrag granskning har i föregående avsnitt tagit upp en möjlig orsak till de falska förespeglingar fattiga eller bostadslösa unionsmedborgare har om att Sverige ska kunna lösa deras problem och erbjuda dem bostad och jobb; de juridiska felbedömningar Göteborgs stad gjorde avseende de åtta familjer som faktiskt fick lägenhet och försörjningsstöd precis i början innan man satt sig in i problematiken med den fria rörligheten.

Orsaken till att situationen inte kan lösas med svensk lagstiftning är också att den i grunden är ett unionsproblem. Detta var också vad en del av oss som var kritiska till EU-projektet från början varnade för: det kommer inte att fungera i praktiken och i större skala. EU-projektet med fri rörlighet för människor, kapital och arbetskraft hade kanske inte varit en särskilt bra idé ens om det hade fungerat som man tänkt sig. Man kan nu konstatera att EU-projektet inte ens fungerar så ”väl” som det var tänkt, vilket möjligen är en ännu sämre idé. Förutom problemet med lönedumpning inom bland annat byggbranschen (minns ”go home”-reaktionen) så står vi nu inför det som då lite cyniskt kallades social turism i allt större skala samtidigt som vi saknar alla juridiska eller inhemska politiska verktyg för att lösa detta. Lösningen kan aldrig vara borgerlig välgörenhet där vi delar ut mat eller duschmöjlheter på torget och understödjer en tiggerikultur eller ett låtsas-välfärdssystem byggt på tacksamhet och privata bidrag. Tvärtom. Om våra länder ska ha ett unionssamarbete (EU) så måste detta vara på lika villkor mellan länderna, och unionsinvånare från olika länder måste befinna sig på samma socioekonomiska nivå för att den fria rörligheten ska fungera som den är tänkt. För att den inte ska innebära lönedumpning, tillbakagång av arbetstagares rättigheter och social turism. Här måste länder som Sverige och övriga liknande unionsmedlemmar ställa krav på att alla berörda länder löser sina fattigdomsproblem nationellt; genom social reform, annan resursfördelning/höjda skatter, bättre nationalekonomisk organisering eller vad som nu krävs i respektive land. Att skicka runt fattiga/utsatta människor mellan olika länder baserat på uppehållstillstånd under tre månader i respektive land är ingen hållbar lösning. Problemet måste lösas mer långsiktigt än så.

Det är inte heller rasbiologiska idéer, fobi för vissa kulturer eller främlingsfientlighet som ligger bakom ställningstaganden om att Sverige ”inte kan hjälpa” i någon större utsträckning, utan en enkel nationalekonomisk beräkning. Om man tar Rumänien som exempel så är det ett land med omkring 20 miljoner invånare. Ungefär 2 miljoner eller 10 procent av befolkningen beräknas leva under fattigdomsgränsen. Halva landets befolkning lever i så kallad materiell fattigdom. Det är mellan 2 och 10 miljoner människor som kan tänkas vilja söka sig till andra trevligare unionsländer för att få ett bättre liv. Ska dessa fördelas mellan Stockholm, Göteborg och Malmö? Vad tänker man sig händer med Rumäniens framtid om alla som kan och för tillfället behöver tar sig därifrån? Var det tanken med den fria rörligheten?

Inkomstskatten i Rumänien ligger kring 16 procent vilket betyder att de som kan bidra till samhället inte gör det, i vart fall inte ekonomiskt eller för att utrota fattigdomen. Socialt bistånd ges idag med omkring 10 procent av tidigare inkomst vilket betyder att den som tidigare haft en vanlig rumänsk lön på 5000 SEK får omkring 500 SEK att leva på varje månad vid arbetslöshet. Är det det bästa vi som unionskollegor kan kräva av Rumäniens makthavare i deras ansvar över fattigdom, social turism och lönedumpning? Är det Rumäniens recept på samarbete och lojalitet inom unionen EU?

Som en av föreningens medlemmar sa när duggregnet började falla från himlen; man jobbar bättre i motvind! 1 maj blev mulet men kamratligt. Vi var flera från föreningen som deltog i ”firandet”, eller kampen, om man vill.

Förberedelser och tal på Medborgarplatsen.

Strax efter avmarsch. Kulturvänsterns sektion i tåget. En av de boende på Folkungagatan markerade sitt deltagande genom att hänga ut ett rött tyg i fönstret.

På väg ner mot Slussen.

”Var ska vi bo? Där ska vi bo! Ockupera slottets 800 rum!” Traditionella slagord och ramsor hördes från ungdomsförbundets sektion när tåget var i höjd med Stockholms slott.

Blåsorkestern avslutade utanför Handelsbanken. Även här hördes klassiska ramsor rimmade på bankens namn.

Att få försörja sig själv, genom ett legalt arbete med en lön som går att leva på, ska vara en rättighet för alla vuxna människor. Vi är ett av få partier som på allvar står upp för den rätten då nästan all annan politik eller nationalekonomisk struktur bygger på att en del av oss ska vara arbetslösa längst ner i pyramiden och kunna pressa löner och produktionskostnader neråt, i storkapitalets tjänst. Det är inte ekonomisk tillväxt som bygger ett samhälle utan människovärde och välfärd, och det är inte den s k tillväxten i sig som bygger välfärd utan sättet att fördela resurserna. Framförallt; vinster i välfärden, utbetalningar från skattebetalarna till utländska riskkapitalister, skapar ingen välfärd för oss här.

Gå med oss i årets 1 maj-demonstration och ta ställning, stå upp för rätten till arbete och för den svenska välfärdsmodellen! Bara tillsammans kan vi ställa krav.

Igår, söndagen den 22 mars, hade Vänsterpartiet Lidingö årsmöte. Årsmötet valde en ny styrelse enligt nedan:

Ida Luther Näsholm (ordf. omval)

Sven Erik Wånell (kassör, omval)

Helene Gate (omval)

Olaf Koort (nyval)

Percy Andersson (1:a supp. omval)

Lasse Månsson (2:a supp. nyval)

– Vi har fått in ett par nya ledamöter i styrelsen, vilket är jätteroligt, säger Ida Luther Näsholm. Det är även en god sammansättning avseende kön, ålder och kompetens i olika sakfrågor vilket känns viktigt.

Årsmötet beslutade även att ett centralt arbetsområde under verksamhetsåret blir frågan om Lidingöhem AB.

– Det vore katastrofalt om kommunen sålde ut hela det allmännyttiga bostadsbeståndet så detta måste vi arbeta hårt för att förhindra, fortsätter Ida Luther Näsholm. Var ska de människor som omfattas av social förtur bo om kommunen saknar egna bostäder, och vad händer med dem som idag bor i Lidingöhems hus, vem tar över ägandet efter kommunen? Det vet vi inte idag vilket skapar en stor osäkerhet även vad gäller de befintliga hyresgästernas situation.

En hälsning från alla oss som deltog i årets 8:e mars-demonstration, till alla er våldtäktsmän, hustrumisshandlare, sexköpare, sexister, kvinnodiskriminerare och andra äckel som står i vägen för kvinnors frihet; vi var många. Vi var många som stod upp för kvinnors rättigheter i Sverige och i resten av världen, som stod upp för lika lön för lika arbete, för rätten till våra kroppar och vår sexualitet, för rätten att själv bestämma vem eller vilka vi vill ha sex med,  för lika och delad föräldraledighet oberoende av fysiskt kön, för rätten att kunna gå genom vår stad på natten utan att bli angripna av kvinnohatare, för rätten att slippa bli bortgifta, könsstympade, kidnappade eller bortförda på grund av religiöst förtryck eller sedvänja. Vi var många som stod upp mot mäns sexualiserade våld och mot de hatbrott kvinnor utsätts för varje dag enbart på grund av sitt kön, i Sverige och i resten av världen, mot allt det som håller oss tillbaka och tar ifrån oss rätten till ett jämställt samhälle där män och kvinnor är lika mycket värda och har samma makt i samhället och över sina egna liv. Just den 8:e mars var vi många fler än ni ute på stan.

En av talarna påminde om något viktigt; vi förtjänar också fågelkvitter. Vi ska inte behöva gömma oss bakom hög musik i stora hörlurar på promenaden, när vi går hem från arbetet eller i skolans korridorer bara för att slippa höra det sexistsvinen ropar efter oss som står upp för våra rättigheter och står upp för det som är rätt. Vi borde inte behöva använda våld för att försvara oss eller vara beväpnade. Vi borde inte behöva gå i tråkiga demonstrationståg eller organisera oss för en bättre värld. Men tills dess –

kampen fortsätter, sexismen ska krossas!

DEBATT, nämndemannasystemet

”Irakier ljuger alltid, de kan aldrig tala sanning”

Som nyvalda nämndemän ryckte vi in i Stockholms tingsrätt för att, trodde vi, representera en folklig förankring i domstolsväsendet och tillföra just idén om demokrati, principen om allas lika värde, till den dömande makten.

Tanken med nämndemannasystemet är ju att vi lekmän efter bästa förmåga ska se till att de lagar vi gemensamt och demokratiskt fattat beslut om efterlevs och att alla döms lika inför lagen. Vi ska motverka att en makt ”långt från folket” dömer utifrån egna verklighetsfrånvända ideal eller fördomar. Vi ska hålla oss till lagen och i samarbete med en lagfaren domare fatta juridiskt korrekta beslut på så goda grunder som möjligt. Trodde vi. Våra erfarenheter blev istället de motsatta.

En av oss sitter där i tingsrätten och ska överlägga tillsammans med de andra domarna, den tilltalade och vittnet har precis lämnat salen tillsammans med åklagaren och målsägande, dörren slår igen bakom dem. En av oss tittar lite i sina papper och väntar på att rättens ordförande ska ta till orda. Då kommer det, från en äldre kvinnlig nämndeman: ”Ja, irakier ljuger ju alltid, det är en del av deras kultur. De kan aldrig tala sanning i rätten och erkänna något de gjort.” Hon ville se en fällande dom. Hon tillhörde inte ett sk främlingsfientligt parti.

En av oss blir paff över att nämndekvinnan så öppenhjärtligt delar med sig av sina förutfattade meningar om andra människor och utbrister okontrollerat ”Men sådär kan du väl inte säga!” och vill tillägga att det inte finns något som tyder på att den tilltalade kommer ifrån eller har några kopplingar till Irak och att det dessutom förmodligen är relativt vanligt att den tilltalade ljuger i rätten för att slippa bli dömd oavsett nationalitet, men hinner inte. Den av oss som deltog på rättegången tittar upp för att få medhåll från de andra när rättens ordförande stämmer in i nämndekvinnans påstående ”jo, så är det, de brukar ljuga”. Rättens ordförande, den ”riktiga” domaren, har alltså också denna förutfattade mening. Hur rättssäker blir rättens prövning då? Blir vi lika inför lagen eller är en prövning i tingsrätten mer som ett lotteri?

Vid ett annat tillfälle, i anslutning till en annan rättegång, satt en nämndeman med en av oss för att ta en fika. Nämndemannen kom direkt in på hur pinsamt och ”typiskt svenskt” det är att vi inte har dödsstraff i Sverige. Självklart invändes vid fikabordet att det finns mycket underlag för som talar mot att återinföra dödsstraffet, inte minst ur en rättssäkerhetsaspekt. Efter en förhandling i tingsrätten samma dag började en annan nämndekvinna argsint att prata om hur islam borde förbjudas som ideologi i Sverige. En av undertecknade invände naturligtvis dels att vi har lagstadgad religionsfrihet och att det i juridisk mening inte inte går att förbjuda människor att fritt välja sin livsåskådning av den enkla anledningen att det inte går att lagstifta om tankar (i en demokrati). I lite upprört tillstånd konstaterades i sammanhanget att den som inte är beredd att stå upp för den lagstadgade religionsfriheten, den som inte är beredd att respektera lagen, kanske inte är lämpad att vara nämndeman och utgöra garant för att lagen, så som den ser ut, följs.

Vi har båda alltid ansett att nämndemannasystemet är problematiskt. Det handlar trots allt om att ickekvalificerade människor ska avgöra andra människors framtid utifrån en lag de kanske inte alltid känner till. Det är ett tungt och ansvarsfullt uppdrag som bör tas på stort allvar och skötas med ödmjukhet både av partierna som utser nämndemän och av de som får dessa förtroendeuppdrag. Samtidigt visar ett av exemplen ovan att det inte bara är nämndemännen som kan ha förutfattade meningar och döma utifrån dem, även en domare med lång juridisk utbildning kan ställa sig helt ignorant inför rättssäkerhetsaspekten av en rättegång.

Yttranden om hur ”typiskt svensk” och ”löjlig” lagstiftningen och rättssäkerheten är duggar tyvärr tätt bland nämndemän. Flera gånger har vi hört och sett hur nämndemän har svårt att separera utövandet av sin dömande makt utifrån hur lagen ser ut och sina egna idéer om hur de tycker att lagen BORDE se ut.

De saker vi upplevt, som utövare av den juridiska makten, i svenskt rättsväsendes innersta kärna och under de få månader vi hittills varit på insidan, är en tydlig fingervisning. Om nämndemannasystemet ska behållas måste det reformeras. Ett stort ansvar ligger på partierna. Det är helt grundläggande att nämndemän har en demokratisk grundsyn och är beredda att göra sitt bästa för att lägga sina personliga värderingar utanför rättssalen. Samtidigt ser vi att även domarkåren behöver en uppsträckning gällande just detta.  Alla människor bär på fördomar och generaliseringar om de som inte är precis som vi själva, gissningsvis behöver de flesta av oss någon form av utbildning för att kunna hantera detta på ett rättssäkert sätt. Framförallt måste de som dömer vilja döma rättssäkert och sakligt.

/Ida Luther Näsholm, nämndekvinna (Vänsterpartiet Lidingö)
Jonas Lundgren, nämndeman (Vänsterpartiet Hässelby-Vällingby)

Debattartikeln publicerades, något kortad, i ETC den 25 feb 2015.

https://www.etc.se/debatt/namndeman-bor-ha-en-demokratisk-grundsyn

Det låg lite så kallad polsk riksdag över måndagens budgetsammanträde i fullmäktige. Det var inte utan att man började undra över hur seriösa moderaterna egentligen är med sin arbetslinje när sammanträdet, som började kl 15.00 fortfarande höll på straxt före kl 01.00 på natten. Har de överhuvidtaget några jobb att gå till, eller är arbetslinjen bara till för andra, sådana människor som inte är invalda i parlamentariska organ? Vilken vanlig förvärvsarbetare som går upp vid fem-sextiden på morgonen orkar hålla sig vaken och koncentrera sig på viktiga beslut in på småtimmarna, och vilken arbetsgivare vill ha in en sådan anställd dagen därpå? Är kommunfullmälktige bara till för rika pensionärer eller människor som redan jobbar heltid hos något politiskt parti?

– Just att inte ta ansvar för att mötet ska kunna avslutas i tid utan istället gå upp i talarstolen gång efter annan bara för att man vill höra sin egen röst men utan att ha något av substans att säga känns direkt hånfullt mot oss som faktiskt lever efter den s k arbetslinjen och ska upp och jobba tidigt dagen därpå, säger Ida Luther Näsholm, Vänsterpartiets representant i fullmäktige. Jag och SD:s representant var några av de få som försökte ta ansvar för mötestekniken under sammanträdet – jag gick inte upp i talarstolen och malde på bara för att ta tiden i anspråk utan yttrade mig tydligt och kortfattat när jag hade egna yrkanden eller ville markera avståndstagande från majoritetens förslag, SD tyckte uppenbarligen att majoritetens budgetförslag var perfekt på alla sätt och yrkade bara bifall till förslaget, vilket jag i mötesteknisk mening är tacksam för. Tycker man att det vinnande förslaget är bra på alla sätt ska man inte stjäla andras tid genom att gå fram och upprepa det tjugo gånger under en kväll bara för att tillfredställa ett eget uppmärksamhetsbehov.

Vänsterpartiet ville, utöver majoritetens förslag, tillföra ytterligare 46 milj kronor till verksamhet för Lidingös invånare. Av dessa skulle 17,5 milj gå till bra kommunala skolor i varje stadsdel och till förskolan, 22,5 milj till äldreomsorgen, 1,7 milj till förebyggande arbete inom socialtjänsten, 1,7 milj till kultur och fritid samt 2 milj för ökad trafiksäkerhet och tillgänglighet på ön. Mer konkret handlade det om budgetering för ökad personaltäthet och sänkta avgifter för måltider och korttidsboende, sänkta avgifter för familjerådgivning och kontaktfamilj, ökade medel till kvinnojourer, satsningar på Sagateatern, tjejers fritid och sänkta avgifter för barn och unga i simhall och musikskola.

– Det viktigaste för oss är att alla som vill eller behöver använda de här funktionerna har råd med det, framförallt ska inget barn stängas ute från kommunala aktiviteter på grund av föräldrarnas ekonomi. Boende på korttidsboende ska inte heller behöva ha dubbla boendekostnader, säger Ida Luther Näsholm. Våra satsningar innebär en skattesats på 18,95 kr, dvs 33 öre högre än i majoritetens budget. Det är en ganska liten höjning för en person som betalar skatt men ger ganska mycket verksamhet för pengarna. Vår skattesats är dessuom 42 öre lägre än skattesatsen 2005 vilket visar att det inte på något sätt är en omöjlig budget. Majoriteten hade gott kunnat rösta för vårt förslag, det är inte planekonomi vi föreslår.

Majoriteten ville även slå ihop socialnämnden med stöd- och omsorgsnämnden, gissningsvis för att spara pengar, vilket väckte protester i fullmäktige.

– Vi var flera partier som röstade för en återremiss, det är ansvarslöst att slå ihop två så viktiga nämnder utan att först utreda detta ordentligt, menar Ida Luther Näsholm. Man verkar varken ha utrett detta ordentligt internt i förvaltningarna eller MBL-förhandlat med facket.

Till oppositionsråd, den politiska funktion som ska granska majoritetens politik och komma med alternativa förslag, valdes en folkpartist.

– Det känns skevt att folkpartiet ska utgöra opposition till Moderaterna, Kristdemokraterna och Lidingöpartiet när Folkpartiet länge regerat tillsamman med moderaterna och alla fyra partierna bedriver samma högerpolitik, säger Ida Luther Näsholm. En oppositionsföreträdare ska rimligtvis väljas inom en verklig opposition, här hade en vänsterpartist, socialdemokrat, miljöpartist eller till och med centerpartist då centern på ön ofta är kritiska mot övriga borgerliga partier, legat närmre tillhands.

Även debatten kring de förtroendevaldas arvoden, partistöd och kanslistöd var hård. En del ersättningar sänktes kraftigt jämfört med tidigare mandatperioder.

– Majoriteten som alltid tjatar om att spara på skattebetalarnas pengar betalar tydligen gärna ut höga arvoden till sina egna politiker medan övriga partier får så lite ersättning att man inte har råd att granska majoriteten eller följa med i den politiska debatten, menar Ida Luther Näsholm. Om vanliga människor med arbete och verklighetsförankring ska kunna ha politiska uppdrag och bara arbeta med dem på kvällar och helger behövs en politisk sekreterare eller liknande i stadshuset som kan hjälpa till med uppgifter dagtid, alternativt ett så högt partistöd att de små partierna själva kan anställa en. Annars måste arvoden till enskilda politiker vara så höga att de kan gå ner i arbetstid för att kunna sköta sina uppdrag på ett bra sätt och ha råd med detta. Ingen vanlig anställd har råd att gå ner i arbetstid gratis. Nu fick vi små partier inget av detta.

– Lustigast av allt var att Kristdemokraternas kommunalråd, som betalat ut en extremt hög lön till sig själv och fullt ut lever på skattebetalarnas pengar tjatade om att vi måste spara på skattepengarna, säger Ida Luther Näsholm. Men det är tydligen bara vi andra som måste spara för han har kvar sin höga lön. Det börjar likna Sovjet, de högsta ledarna eller politikerna i kommunen ska ha väldigt bra betalt, och beslutar gärna om höga löner till sig själva samtidigt som de partier som ska granska makten ska tigas ihjäl genom så låga ersättningar och ekonomiskt stöd att de inte har råd att granska de som styr eller följa med i debatten och komma med alternativa förslag. Jag blev riktigt arg när samma människa gick upp i talarstolen och påstod att jag gärna spenderade ”andras” pengar på barn, kvinnor och äldre som behöver stöd – vad är det för dumheter?! Vi budgeterar inte med andras pengar utan med våra egna skattepengar, mina skattepengar. Vi vill gärna använda dem till viktig verksamhet. Han verkade tro att han är den enda i kommunen som betalar skatt. Det är ju jag och alla vi andra som betalar hans lön!

Vänsterpartiet budgeterar för ett Lidingö för alla. Nedan finner du (v)årt budgetförslag i sin helhet. Om Vänsterpartiet haft makten i kommunen hade vi tillfört ytterligare 46 miljoner kronor jämfört med majoritetens budget, främst till barn och unga, utsatta kvinnor, äldreomsorgen samt kultur och fritid – för ett solidariskt, demokratiskt och hållbart Lidingö . Skattesatsen hade blivit 33 öre högre och för det hade lidingöborna fått  mycket mer, bra och på många sätt oerhört viktig verksamhet.

Det här vill vi göra med (v)åra skattepengar:

Budget 2015