Lidingöpartiet vill att vi ska sluta använda ordet segregation om Lidingö. Det förstår vi. Ordet är obekvämt. Det tvingar fram frågor om varför en kommun där medianinkomsten är 506 000 kronor per år (sammanräknad förvärvsinkomst för personer 20–65 år, SCB 2024), alltså drygt 100 000 kronor över rikssnittet, systematiskt vägrar bygga bostäder som vanliga löntagare har råd med. Det är lättare att kalla det ”fria val” och ”välfungerande lokalsamhällen” och hoppas att ingen ställer följdfrågor.
Men låt oss ställa dem ändå.
Vem är det som ”fritt valt” att sjuksköterskan, förskolläraren och busschauffören inte ska kunna bo på Lidingö? Det var inte de själva. Det är resultatet av årtionden av medveten politik, en politik som Lidingöpartiet inte bara stödjer utan nu försvarar i debattform. När man konsekvent säger nej till varje förslag om fler hyresrätter, nej till varje förtätning, nej till varje detaljplan som skulle ge plats åt människor med vanliga inkomster, då skapar man segregation. Det är inte en åsikt. Det är vad ordet betyder.
Lidingöpartiet skriver att villaområdena inte är ”resultatet av tvång eller exkludering”. Det är en anmärkningsvärd formulering. För vad är det när en kommun där medianinkomsten är nästan 100 000 kronor högre än rikssnittet vägrar bygga bostäder som en undersköterska har råd med? Om det inte är exkludering, vad kallar Lidingöpartiet det?
Sanningen är enkel: Lidingöpartiets debattinlägg handlar inte om att försvara villaområden. Villaområdena är inte hotade. Ingen har föreslagit att riva en enda villa. Vad som hotas är exklusiviteten. Idén om att en hel kommun ska vara reserverad för dem med höga inkomster medan de som faktiskt får samhället att fungera får pendla in och sedan åka hem.
Segregation betyder åtskillnad. Att människor från olika samhällsklasser och med olika ekonomiska förutsättningar bor separerade från varandra. Det är farligt, inte för att villaområden i sig är ett problem, utan för att åtskillnaden leder till bristande förståelse, misstro och fördomar. Vi tror på ett samhälle där människor kan välja var de bor och får möjlighet att mötas. Bara så bygger man trygga och demokratiska lokalsamhällen. Det är precis det Lidingöpartiets politik förhindrar.
Vår motion föreslår lägre flerbostadshus som passar in i befintlig bebyggelse. Det är varken radikalt eller hotfullt om man inte betraktar själva närvaron av människor med vanliga inkomster som ett hot. Och det är just den frågan Lidingöpartiet borde ställa sig istället för att skjuta på budbäraren.
Jonas Lundgren (V), gruppledare i kommunfullmäktige
Sven-Erik Wånell (V), ledamot i kommunfullmäktige
Dan Görgü (V), ordförande Vänsterpartiet Lidingö
Debattartikeln publicerades på Lidingö Nyhter 13 mars 2026
