Idag valdes jag in i styrelsen för Vänsterpartiet Lidingö

 
Idag valdes jag in i styrelsen för Vänsterpartiet Lidingö. Det känns som ett stort kliv framåt för mig personligen och som en landvinning för unga inom kommunpolitiken i Lidingö. Jag funderar lite över hur jag hamnade här, för på något sätt så är det ju så att man, efter en framgång, undrar hur sjutton det gick till. Har jag lurat någon? Nej, jag har använt den erfarenhet jag besitter och den drivkraft jag har. Jag har kämpat i ett antal år, och kämpar fortfarande, i Vänsterpartiets ungdomsklubb på Lidingö, Ung Vänster Östermalm-Lidingö-Vaxholm. När jag gick från mitt första möte med Ung Vänster var det med en övertygelse om att jag var fast. Jag var fast i en verkstad där politik byggdes och formerades, där insändare skrevs och debatter togs, där flygblad delades ut, affischer klistrades upp och banderoller med slagord som ”Köp Hägglund som hemmafru” målades. Jag kom tillbaka till mötena varje vecka och började så smått att trivas i tillvaron som vänsterungdom. Kamratskapet i ungdomsklubben var nog viktig för att jag skulle stanna kvar. Det är svårt att vara socialist på Lidingö. Man blir ifrågasatt av människor som bara skriker glåpord i stil med ”kommunistbög” åt en i korridorerna i skolan och i andra sammanhang.

När jag så bestämde mig för att ansluta mig även till Vänsterpartiet Lidingö så var det främst för att jag var trött på att försöka diskutera sakfrågor med högt uppsatta kommunpolitiker som, när argumenten tröt, kallade mig för ”Ungdom med hög svansföring”. I Vänsterpartiet Lidingö finns de erfarna kamraterna som länge kämpat för ett rättvisare Lidingö. Här finns människor som sitter i parlamentariskt valda organ och som formerar svar på och angrepp mot den politik som förs av majoriteten i Lidingös kommunfullmäktige. Här finns viljan att förändra vår kommun, och det är en vilja som behövs. Ja, det är verkligen en vilja som behövs. I en tid då de borgerliga majoriteten skär ner i skolan och för oss ungdomar. I en tid då det varje år hänger ett nedläggningshot över någon av öns få fritidsgårdar. Då man hellre köper in dyr konst av etablerade konstnärer än låter Lidingös invånare själva forma konsten. I en tid då musik och kulturskolan står utan lokaler och där man hellre diskuterar om den behövs än hur den ska göras bättre. I en sådan tid behövs det människor som engagerar sig politiskt mot det vansinne som den politik oftast innebär som förs av majoriteten i kommunfullmäktige.

Nej, det är sannerligen inte lätt att vara ung och socialist på Lidingö. Det är oftast en större kamp att reda ut vad man kallar sig än vad man verkligen står för. Fokus flyttas allt som oftast från sakfrågorna till vad man lägger in i begreppet ”socialism”. Istället för att, när man delar ut flygblad mot Sverigedemokraterna, få diskutera problematiken i den ökande främlingsfientligheten får man diskutera om man stöder eller inte stöder Stalin. Eller att istället för att prata om det sjuka i att apatiska barn skickas tillbaka till länder där de riskerar att mördas, får prata om huruvida statistiken kring hur många med utländsk bakgrund som står för hur många procent av brottsligheten i Sverige. Det är inte heller lätt att vara feminist, när man först får svara på frågor om huruvida alla feminister har hår under armarna eller inte. Att man istället borde fråga hur det kommer sig att man är mer intresserad av en feminists eventuella kroppsbehåring än varför tjejer kallas för ”hora” i skolan.

Nej, att vara röd på Lidingö är en ständig kamp i motvind. Men det är något mer, det är att aldrig, oavsett hur vinden blåser, vika sig för orättvisor och förtryck. Det handlar om att aldrig ge upp.

/Jonas Lundgren
styrelseledamot
Vänsterpartiet Lidingö

Uppdaterades: 16 mar 2009